Louise

11 januari 2011 11:24

Ja fy så hemskt!jag är livrädd att vår pojke ska se nåt kul o knata iväg.De gäller o ha ögonen på dom hela tiden.Undra hur de blir de lillbrorsam börjar gå också...o my good=)!

dansbandsfrun

11 januari 2011 11:52

Usch ja, vi är alltid supernoga men det räckte inte den här gången. Nu blir det koppel.. nej men det är helt sjukt va fort det går.
kram

Lena

11 januari 2011 11:29

Skönt att han kom till rätta!
Det är ens värsta mardröm att dom små kommer bort.
Många kramar

dansbandsfrun

11 januari 2011 11:53

ja herregud, jag tror inte att jag andades riktigt igen förrän vi var på väg hem sen...
Kramar

Neta

11 januari 2011 12:19

Vår lilla tjej rymde ofta då vi var på sånna ställen så jag vet hur det känns. Vi gjorde så att vi pratade med henne om att OM hon skulle komma bort och inte hitta oss igen så skulle hon gå till nån som jobbar där och visa en lapp hon fick i en egen plånbok (bara det var stort) med mitt mobilnr.
Mini är ju redan 4 så han är ju inget småbarn längre och skulle säkert klara av det också.

dansbandsfrun

11 januari 2011 12:33

jo man har ju förstått att det händer många "någongång"
(jag själv försvann tydligen flera ggr sa mamma igår)
ja en lapp eller ett sånt där armband med mobilnummer på är bra.

Lotta

11 januari 2011 12:47

Ja, puhhh!!!
Vad skönt att allt gick BRA:))
Jag "vände mig om" ett ögonblick i kaninhuset på Liseberg för några år sedan. hade då både ansvar för mitt och bästisens barn. När hennes son bara var borta. Huuu, den halvtimmen innan vi hittade honom var den längsta i mitt liv.
Nu har jag skickat receptet till dig!
Lycka Till, de är supergoda. kramis

pysseliten

11 januari 2011 12:53

åhh vet räddslan går ej att beskriva ;(((
Vi tappa bort vårna Frippen på High chaparal då stod han på vägen en karl hitta honom gissa om vi vart rädda . Det var på den tiden vi hade husvagn och jag trodde hanvar med mannen och mannen trodde han var med mig . Tur det sluta lyckligt .
Nu ska jag snart iväg och gosa på en nyfödd baby :) ha det gött Kram

Lars Svensson

11 januari 2011 13:44

Jag vet precis vad du menar. Har hänt oss också:

http://oxvalley2.blogspot.com/2006/09/nr-barn-kommer-bort.html

dansbandsfrun

11 januari 2011 13:55

usch ja, det där minns jag. Jag grät bara av att läsa det då o idag fick det en ännu mer intensivare innebörd så nu kom tårarna igen. Tack gode gud att det slutar bra i de flesta fall.

Sandragee

11 januari 2011 14:52

Oh herrejösses! Måste känts fruktansvärt!!! Tur att det slutade lyckligt i alla fall! Puh...

Sv: Hånglar med?! Du menar han som bara "tar för sig" av mig? He he... Det är faktiskt min bästa killkompis! Vi kan bli lite fjantiga ibland när alkoholen gör sitt ;)

Kram

Diana

11 januari 2011 16:13

Usch fy, en förälders värsta mardröm! Skönt att han kom till rätta så snabbt!

Sv: Jepps, det står vår pasta. Det är den pastan Batman bjöd på mig den kvällen vi blev tillsammans (för hundra år sedan). :)

Ama de casa

11 januari 2011 16:29

FY VAD GRÄSLIGT!!!
Så otroligt bra att det ordnade sig och blev ett lyckligt slut...

sv: Hahaha! Jag i bikini? Det är verkligen en hemsk syn... Men om du törs utmana ödet kan du ju alltid kolla badfilmen från 2:a januari om du har missat den (fast skyll dig själv):

http://amacasa.wordpress.com/2011/01/02/las-locas-en-los-locos/

Anders, han satt i kalsongerna han :-)

Diana

11 januari 2011 16:39

Sv: Jag ska lägga ut receptet imorgon bitti... Bara för att du är så söt (och jag har bloggtorka). ;)

Svorskan

11 januari 2011 17:07

jag vet inte vad jag skall skriva. Jag sitter här och torkar tårar i varje fall. Vad skönt att han kom till rätta. KRAM

Baby Melody\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\

11 januari 2011 19:02

Herregud vad hemskt, detta måste vara alla föräldrars mardröm! SÅ HÄRLIGT att han blev hittad och var OK!!
Jag har tagit hand om mina systers barn och alltid tänkt hur hemskt det skulle vara om jag skulle tappa bort dom eller om nån skulle göra nåt mot dom.
Rosor till IKEAs personal verkligen!!:)

Sv: Jag fick de flesta kläderna från min mamma som julklapp, blev superglad:) Jackan fuýndade jag på Blocket:D

Kan verkligen rekommendera den rougen, den bästa jag testat nånsin!!

Superkramar sötnos!<3<3

Gun

11 januari 2011 19:54

Åh vad jobbigt, jag vet hur det känns, värsta mardrömmen. Det är nog många som upplevt samma sak, om än för bara några sekunder i bästa fall. Hjärtat fryser till is.. Skönt att det slutade bra!

diana

11 januari 2011 21:07

Fan vad hemskt. (Nu sitter jag ockh lipar också. Jävla menshormoner.)

Janne

11 januari 2011 21:52

Oj! Jag levde mig in i ert hemska så jag nästan också fick en liten tår i ögonvrån. Fy vad hemskt!

Bra att du hedrade IKEAs personal. Dom har nog gjort samma sak en väldans massa gånger. Tror nämligen att det händer ganska ofta att barn försvinner från föräldrarna.

dansbandsfrun

11 januari 2011 21:59

jag tänkte på det när vi åkte hem...det händer säkert (tyvärr) jätteofta, o personalen är säkert "utbildade" på dessa situationer. Hua!

jag är ändå glad att det var inne i en affär, långt bort från trafik osv...det hade varit tokfarligt på en helt annan nivå.

ja, tack gode gud att det slutade väl.
(han ligger här brevid mig o sover som en liten prins o jag kan inte se nog på honom) ;)
kram

Mia systeryster

11 januari 2011 22:07

Oj, fy så hemskt. Kan riktigt känna er oro ända hit! Vilken tur att ni hittade honom. Det där har alltid varit min värsta mardröm (att ngn skulle ta dom)när de var små!
Kram på er!

ida

11 januari 2011 22:09

torkar tårar ... tur att allt gick bra ! kram på er !

dansbandsfrun

11 januari 2011 22:25

Tack snälla o detsamma!

charlotte

11 januari 2011 22:23

förstår din oro o rädsla. been there and still am, ibland iaf. började också gråta
sv: du har nog rätt i att vi är ganska lika. humorn är ett försvar
kram

Ellis

12 januari 2011 00:57

Awwwwwww sådant kan ta död på en, de är så HEMSKT.

Minns när min syster som liten flicka försvann SPÅRLÖST hemma!!! De var så läskigt, vi var hemma allihopa och hon var bara 4 år. Långt lockigt blondt hår - hon var sjukt lik en liten docka, så otroligt söt och fick komplimanger hela tiden. Vi letade i hela huset, helt borta, vi kollade gården - borta. Alla ropar på henne - inge svar. vi har en skola utanför huset och letade på alla skolgårdar, vi skrek - ALLA i familjen samt farföräldrarna letade - helt borta!!!!

Ungfan var inte hemma nå mer och inte ute heller. Vi började knacka dörr, ingen hade sett henne. Paniken var så enorm o alla grät. Hur fankan vår lilla flicka bara försvinna!??!?!?!?

Så gick jag till en granne längre bort och skulle berätta de hemska nyheterna. mannen öppnar dörren och frågar varför jag är så ledsen och jag säger att min syster är borta och vi letat i över en timme. Hon VAR HEMMA och lekte och nu borta. Han drar in mig i huset och säger att hon kom hem till dem och har lekt här och sagt att mamma visste var hon var så de trodde jag och mamma skulle komma strax efter då jag och hans dotter gick i samma klass o lekte ofta.

VET DU HUR HEMSKT DET VAR att tro att någon tatt henne under den timmen???

lisa

12 januari 2011 09:10

Å vad skönt att lilla Mini kom till rätta.. känner igen din och Micker ångest där..
Jag och Marcus pappa och Marcus var i sommar stugan i skogen.. Rätt som det är så är Marcus borta från gården.. vi ropar och springer runt som bara den..
Vi har en bäck på ena sidan av huset och en myr bakom huset och sen bara skog skog skog..
Vi får panik i några minuter...
ska vi stanna kvar eller ska vi rusa i väg bara..
Då kommer han inne från stugan med två kakor..
Ville bra ha kaka sa han.. gissa om vi grät och pussade på honom..
Kommer ihåg att vi vart helt slut båda två..
Det var gjort på några sekunder bara..
Men måste säga att jag fick ont i magen när jag började läsa detta vännen.
Men ett bra slut va det..kram kram

jenny

12 januari 2011 11:06

och här sitter jag nu och bölar som en gris. FY man blir ju livrädd. Det kan gå så snabbt.. TUR att ni hittade honom. Det där är ju ens stora skräck..

På tal om nokhyllan.. Visst är det konstigt att Ikeas produkter ALLTID är slut..iaf det man alltid ska ha själv..

Kraaaam Jenny

Monica

12 januari 2011 16:09

Men vilken ångest du måste ha känt, jag ryser när jag läser det du skriver idag och nästan så jag fick tårar i ögonen.Tur att inget hade hänt den lille gullegubben.
Kram

Britt

12 januari 2011 21:46

Jag kommer fortfarande ihåg vad rädd jag var när jag upptäckte att jag tappat bort min mamma på Domus när jag var 4 år.

Rävens mamma

13 januari 2011 18:33

Usch och fy. Oj vad jag fick ont i magen när jag läste. Hoppas jag aldrig behöver uppleva nåt liknande. Molly försvann på biltema i 20 sek, det räckte. Kramar